Klockan är 02:15 och sömnen känns så otroligt långt borta. Somnade kring sju-åtta igår kväll på soffan och kring halv tio så flyttade jag mig bara till sängen. Här halv ett vaknade jag av det äldsta barnet, vilket jag gjort varje natt halv ett denna vecka. Hon somnade om, de gjorde inte jag. Febern har flyttat in i min kropp och den värker som aldrig förr. Avskyr det! Ena sekunden är jag så varm så det nästan rinner av mig, nästa är jag så kall att jag hackar tänder. Huvudet börjar även på att säga att sömn behövs. Synd bara att kroppen inte riktigt är sammarbetsvillig för tillfället. 
Kan berätta något roligt också, inte bara tråkigt. Kommit på mig själv på mornarna på senaste tiden att jag inte stänger av alarmet med en gång. Utan så fort det börjar tjuta börjar jag drömma om en hinderbana som jag måste ta mig igenom. Vid slutet av hinderbanan finns där en stor röd knapp (alltså alarmet) så jag måste ta mig genom den först. Stackars Johan som vaknar av varje alarm för jag hinner börja drömma igen (därav så många alarm) så stänger jag ju aldrig av de heller. Knepigt sånt där!