På grund av att jag inte riktigt klarade terminen jag gick år 2012 (anledningen är irrelevant för bloggen.) så har jag ingen rätt till stöd första terminen nu. Vilket jag inte hade en aning om när jag sökte, varpå jag fick vända och vrida på allt i mitt liv. Men fick även lov att inse att de fungerar inte just nu i mitt liv att studera, inte utan stöd. 

Det känns som ett stort misslyckande, fastän det egentligen "bara är så". Ingen större deal, men i min värld så var detta fruktansvärt. Är fruktansvärt. Jag har gråtit floder över detta, jag har varit arg och ledsen. Det kändes som om jag sprang rätt in i en glasvägg, med skolan på andra sidan glaset. Jag har även känt stor skam över detta, även fast det är mänskligt att fela och misslyckas. Men ändock, skammen har varit stor och djup inom mig, jag har känt mig som ett stort misslyckande helt enkelt. 

Det är inte lätta känslor jag burit tack vare detta beslut, i början så bara grät jag så fort jag pratade med någon om detta. Från början var dom bara fyra stycken som visste. Nu vet ni alla. Så om ni funderat när jag egentligen börjar och varför jag skriver att jag jobbar, så vet ni nu.

Jag har haft turen att fått tag i en fast heltidstjänst på en skola för ett halvår nu, vilket jag är oerhört glad och spänd över! Så drömmen lever kvar, jag lever min dröm. Men drömmen om att vara utbildad lärare får dröja, åtminstone tills det finns sparade medel för att klara det första halvåret utan oro. Så något gott kom ändå ur detta onda.