Gud vad det kändes bra att färga håret idag. Allting blev så mycket mer annorlundare nu. Kanske känner jag så för att det är ett nytt år och nya möjligheter? Jag känner mig lite som en ny Madde. En som klarar av allt! Eller så är jag bara knäpp i huvudet. Men jag blev så glad när jag såg mig själv i spegeln, jag hade lyckats göra något, som för mig annars är väldigt komplicerat. Detta året har jag fasat under en lång lång tid, om 150 dagar tar jag studenten. Jag har alltid varit den där som tycker om skolan. Jag har aldrig sett fram emot att byta skola, uppgradera. Nytt folk, nya lärare, allt det bekanta är som bortblåst och man skriver ett nytt kapitel. Komma närmare slutet, studenten. Jag kommer troligtvis söka vidare efteråt, nästla fast mig så länge som det bara går där i skolbänken, men det jag drömmer mest om är att få vara den som står bakom katedern. Den som lär ut, och inte lär sig. Jag är en baddare på att tala, det har jag alltid fått hört av både lärare och vänner och familjen! Men kommer jag verkligen passa som lärare? Jag kanske inte är en sån som kan tala om samma sak år ut och år in? Det skrämmer mig lite, det är därför jag tvekar med att ta reda på all information inför hösten, för jag vet inte om jag vågar ta det steget. Tänk om jag slänger ut fyra års studier på att få reda på att jag inte alls tycker om det jag gör tjugo år senare? Men det är okej! För just nu vill jag verkligen göra detta! Och engagerar jag mig tillräckligt så kanske jag faktiskt träffar rätt "lärarposition" på en gång. Jag kanske inser då jag står där på den nya skolan med alla nya elever och lärare, då jag är den nya tjejen, jag kanske inser då att jag faktiskt hör hemma där.. Det vet jag inte nu, så varför ska jag tveka nu? Jag kan alltid hoppa av om jag verkligen känner att det där inte är någonting för mig. Men ska jag verkligen låta mig skrämmas av det faktumet att jag inte har någon som helst annan privat kontakt med den skolan än att jag vill utbilda mig? Nej, jag tänker inte låta mig göra det. Jag vet att jag inte kommer kunna sova kvällen innan, jag vet att jag kommer vara i princip livrädd första dagen där med allt nytt folk, men i slutändan har jag tjänat så otroligt mycket på det. Jag har levt upp till en dröm, eller kanske spolat en. Det visar sig.

Kan ni tänka er att alla dessa ord, alla funderingar, alla pusselbitar trillade på plats.. Tack vare av att jag färgade håret? Som sagt var, jag är nog lite tokig! Men det är tur att det finns folk som faktiskt tycker om mig fasten jag är det med. Nej nu ska jag återgå till det planerade, att sitta och snickra på en bloggdesign som inte ser ut som en fjortonårings och sedan gå och lägga mig. För imorgon är det Melvin dags! Och jag ska upp tidigt för måste åka och tanka bilen innan så jag ens kan ta mig dit.

Tack och godnatt.