Jag har börjat landat nu, har än så länge inte gråtit en tår idag. Jag är ju en såndär känslomässig typ jag. 

 

Igår ringde de om provsvaren, så imorgon ska jag åter till Falun. Jag ska lära mig om sprutor och insulin. För jag har typ 1. 

 

 

 

Jag har den senaste veckan sagt "jodå!" När folk frågat hur jag mår, men igår bytte jag ut det ordet. Nu svarar jag "det är åt helvetet men vad kan man göra åt saken?". Jag är okej, men för det betyder det inte att situationen är okej. Jag måste få må skit nu, jag måste erkänna det högt och tydligt så det kan bli bra. Jag vet att bara jag kommer in i det så är det vardagsmat. Men just nu så är det skit. 

 

Just nu fokuserar jag mest på lurvtussen på bilden och på att acceptera, än en gång, att jag fått en diagnos.