2 månader!

Hello friends! 

Idag firar jag och min diabetes två månader tillsammans. Helt galet vad fort tiden gått! Tänkte skriva lite "statistik" här för skojs skull! 

Sticken i fingret kommer öka igen då min libreläsare valde att gå sönder. Så de blir en del amigo nu tills hålet i munnen behagar att läka då jag ryckt ur en tand. Mer om det i ett annat inlägg. 

Antal stick i finger: 200 stycken.

Antal scanningar: 3794 gånger. 
Antal använda nålar: ca 250 stycken.
Antal sprutor förbrukade: 7 stycken. 

Allt detta på bara två månader. Jisses! Dock så saknas det en hel del scanningar då dosan som sagt gick sönder så hann inte ladda in senaste veckan i den. Synd. 

Men men, väntar fint på en ny. 


nya grejer!

Hello friends! 

Sitter för tillfället i bilen i Borlänge och väntar på Johan. Vi ska snabbt in på ÖB och IKEA. Sedan ska vi på kalas för Tilla som fyller 10år idag! Hur sjukt! 

Igår fick jag hämta ut lite nya grejer på Apoteket till min Libre. Så nu kan jag sticka mig i fingret direkt till den också, suveränt va? Slipper jag släpa på två apparater. 


Börjar bli lite lärt hungrig, vilket är konstigt då jag ligger ganska så högt just nu. Inte ett dugg nära de där 6,9 vill jag lova! 

Men men, bättre lycka imorgon.. 


Att ligga bra..

Hello friends! 

Jag har haft några klockrena dagar nu de senaste dagarna, mina värden har varit sjukt bra. Så kom den dagen då det var dags att byta knapp, då blir det på något konstigt vis jättesvårt att ligga bra. Även fast jag sticker mig i stället då. Det vill liksom inte. 

Dessutom så vill inte mobilen med riktigt, då det är varmt ute. Då vill den att jag ska testa i skuggan. Fattar inte. Nåja jobba ett par timmar till sedan blir det en tripp till Apoteket och ta ut lite allt möjligt. Teststickor, remove för klistret, nya teststickor till mobilen. Lämna in två (!) fulla hinkar med nålar. Lite sånt! Roligt nästan jämt..


Att inte vara nöjd.

Hello friends. 

Det är mitt i natten nu, jag väntar nämligen på något. Jag väntar på att mitt blodsocker ska gå ner en gnutta. Jag är trött, jag är trött på att det är en bergochdalbana. Jag är trött på att det ligger högt på kvällen och morgonen. Jag är trött på att hur mycket jag än försöker så lyckas jag inte riktigt. 

Min kurva ser ut sådär som på bilden, dagligen. Det är en bergochdalbana utan dess like. Vissa dagar dalar den ner för mycket, kroppen skakar och det är bara fint att försöka hitta något att äta. Snabbt. Jag är rädd för att bli för låg, jag är livrädd för att hamna i diabeteskoma. Jag är rädd. Det är jag. Jag trodde inte att jag skulle vara det, men jag är det. 


Men för att lätta lite på alla negativa känslor så är det ändå "okej" på något vis att det är bergochdalbana, jag lär mig fortfarande. Jag kan långt ifrån allt, jag kan inte detta med kaloriräkning än, jag kan inte detta med att måtta rätt med ögat än. Jag har inte rätt dosering än, jag är fortfarande i inlärningsfasen. Men ändå, jag är en såndär envis människa. Jag vill ha en jämn kurva, jag vill att mitt nästa HBA1C ska visa att det sjunker. Jag vill att det ska vara perfekt, jag har helt enkelt för höga krav. 

Helst av allt vill jag bara vara frisk...


Bytt knapp!

Hello friends! 

Så var det måndag, ny vecka nya tag! Varit vaken sedan strax efter tre då Charlie haft en jobbig natt, katterna utanför har stört hans skönhetssömn. Vilket i sin tur stört min sömn, suck. Nåja de är som det är. 

Igår bytte jag knapp för första gången, det var lite läskigt om jag ska vara ärlig. Jag är rätt så feg och hade hunnit glömt hur det lät så lyckades skrämma upp mig själv. 

Hann mitt i allt känna sorgen, den där sorgen över att det här är mitt liv nu, min vardag. Det ska pangas i armen, det ska stickad i magen, det ska stickas i fingret mellan åt.. Jag vill inte vara sjuk, så igår blev jag för tusende gången ledsen. Känns som att det dock inte var sista gången. 


jag fick en libre!

Hello friends! 

Som ni kanske förstått så har denna vecka bestått hittills utav tidsinställda inlägg, som det tidigare idag. Mitt liv har förenklats en gnutta sedan i måndags när jag var vid doktorn för jag fick en knapp! 

Alltså behöver jag inte sticka mig i fingret lika mycket längre, egentligen inte alls när som knappen fungerar till 100%. Vad my ler lättare alllt blev nu, ärligt. 


Ett steg i rätt riktning! 


Jag är inte sjuk, eller?

Hello friends!

Så var det onsdag, redan! Halva veckan har nu gått, ännu mindre egentligen. Eller nej, halva. Denna vecka jobbar vi ju bara fyra dagar av fem. Skönt ändock att starta med en kort vecka, då jag varit sjukskriven som sagt mellan 30 maj - 18 juni. 
 
Än en gång hade jag tänkt tillägna ett inlägg till min underbara diabetes. Ni ska se att innan de här är färdigt så har denna bloggen förvandlats till en sådan blogg, där allt handlar om det. Men det är ju var mitt liv handlar om just nu, diabetes. 
 

Så lite som jag vill vara sjuk så måste jag ju ändå fortsätta att acceptera det. Fast jag vet inte om jag vill kalla det för att jag är sjuk heller. Jag har fått en släng av diabetes helt enkelt. För så länge jag håller koll på det hela och tar mina sprutor så är jag ju så frisk som jag kan bli. Eller något åt det hållet. 

 

Det här med att sticka i fingret börjar bli tjatigt och tröttsamt. Se på mig, jag gnäller redan efter tre ynka veckor? Efter tjugotvå dagar.. Men till mitt försvar är det mycket stick som tas, mellan 6-10 stick om dagen. Vissa mer! Som i söndags när jag tog denna bilden ovanför, det krävdes två stick för att få till det där värdet. Eftersom ibland när man sticker kommer det inte tillräckligt med blod. Eller jag har kanske för dåligt tålamod helt enkelt? Men ni ser ju skillnaden på dropparna. Det ena syns knappt! Så då får jag glatt sticka om. 

 
Måste ändå ha i bagaget att jag ändå får till det hela, det håller sig där det ska. Vissa dagar. Men oj vad jag saknar att få äta vad jag vill när jag vill... 

Hiss eller diss?

Hello friends! 

Ny vecka nya tag, nu är jag äntligen tillbaka på jobbet. Så då det mesta går tillbaka till det vanliga idag så tänkte jag göra ett tappert försök till en ny bloggvecka, låter det bra? 

Först ut så tänkte jag idag blogga om mina sprutor. Kul samtalsämne va? Jag vet att det första jag sa när jag fick min diagnos var "jag tänker inte bli min sjukdom!" Men jag har insett att min sjukdom är ju en del av mig. Kommer vars det för resten av mitt liv, så det är kanske bara att gilla läget? Så jag tänkte att jag kommer starta upp en ny kategori här på bloggen, än en gång, och skicka dit allt som har men diabetesen att göra. 

Jag var iväg i fredags iallafall till Apoteket och hämtade ut ett sådant kärl som man ska förvara nålarna i. Det var nästan lite skrattretande vilken liten hink hon gav mig. 

Till vänster på bild ser ni en lingonsyltsburk, inte alls stor. Då var den hinken ännu mindre. Jag har använt lingonsyltsburken hittills att förvara nålarna. Men när de väl ska slängas måste de ju vara i såna hinkar. Men jag vet inte riktigt, jag använder ungefär 50st nålar i veckan. Visst vet jag att man kan använda dom fler än en gång, men det rekommenderas inte. Ärligt så tänker jag nog heller inte göra det. Jag tycker det gör ännu för ont även när det är en ny, då vill jag inte känna hur de känns med en redan använd nål. 


Det jag försöker komma fram till är att en sån burk fyller jag nog ganska så snabbt ändå, varför kan man inte få en större sådan som de har på sjukhus för? Ska undersöka saken om man kan få en sån. Annars kommer jag ju springa ihjäl mig med de där hinkarna. 

Denna hink får nog en diss av mig faktiskt. 


Heja mig!

Hello friends! 

Det blev visst inga bilder tagna idag, så kan det bli. Nu är det kväll på riktigt, snart dags för sängen. Men först tänkte jag faktiskt ta tillfället i akt och skryta lite. Har nämligen laddat över mina blodsockerprover till diasend, ett program, och det ser riktigt bra ut ändå! 

Har på senaste tiden legat mest på det gröna, inte ett enda lågt värde än. Dock fick jag en känning när jag låg på 5,0 men dagen efter så låg jag på 4,7 utan att ens märka det. Konstigt sånt där! 

 Idag har jag bara hållt mig inom det gröna, vilket känns helt amazing! Heja mig! 

Blodsocker i skrivande stund: 6,9 mmol/L


On the road again.

Hello friends! 

Så var det onsdag, mitten på veckan. Men just nu så märks det inte av då jag är hemma. Varit hemma sen i tisdags förra veckan, så dagarna spelar liksom ingen roll just nu. 
 
Ute blåser det nästan storm, det gör det inuti mig just nu också. Ska alldeles strax sätta oss i bilen och styra kosan mot Falun än en gång. Har packat om jag blir kvar, men hoppas att jag får åka hem. Det är bara att bita ihop och trycka in den där sprutan i magen. 
 

Med handen på hjärtat kan jag erkänna att jag är nervös. Skrivit upp en massa frågor som jag vill ha svar på. 

 
Det är tufft att ställa om sitt tänk för att en vecka senare få lov att ställa om sig igen. Men det ska gå bra, det kommer att gå bra. Det vet jag ju! Men kan ändå inte undgå att vara nervös ändå.. 

"Det är åt helvetet men.."

Hello friends. 

Jag har börjat landat nu, har än så länge inte gråtit en tår idag. Jag är ju en såndär känslomässig typ jag. 
 
Igår ringde de om provsvaren, så imorgon ska jag åter till Falun. Jag ska lära mig om sprutor och insulin. För jag har typ 1. 
 
 

Jag grät ganska så bra igår, vilket kanske är förståeligt? Jag vet att det hjälper inte att gråta, men det hjälper då definitivt inte att låtsas som allt är bra när det inte är det. 

 
Jag har den senaste veckan sagt "jodå!" När folk frågat hur jag mår, men igår bytte jag ut det ordet. Nu svarar jag "det är åt helvetet men vad kan man göra åt saken?". Jag är okej, men för det betyder det inte att situationen är okej. Jag måste få må skit nu, jag måste erkänna det högt och tydligt så det kan bli bra. Jag vet att bara jag kommer in i det så är det vardagsmat. Men just nu så är det skit. 
 
Just nu fokuserar jag mest på lurvtussen på bilden och på att acceptera, än en gång, att jag fått en diagnos. 

Min nya vardag.

Hello friends! 

Förra veckan var ju menad att bli en bloggvecka, jag var så taggad och hade det mesta klart i huvudet. Men sen kom livet liksom i vägen. Ordentligt denna gången. 
 
Tisdag 30 maj åkte jag till vårdcentralen för att göra glutenintolerans test. Där passade de även på att ta tre till tester för laktos, magvirus och hormoner. Läkaren jag fick träffa var suverän då han var fast besluten om att ta reda på vad som kan orsaka att jag haft så ont i magen. 
 
Jag satte mig i bilen och åkte därifrån, hann inte många meter innan de ringde tillbaka mig för att göra ett urinprov. Väl tillbaka fick jag sätta mig ner och vänta på provet. Efter ett par minuter kom läkaren ut igen och sa med bekymrad röst "har du sockersjuka inom familjen?" Och redan där förstod jag. 
 

Jag fick fint åka hem, men först så åkte jag till jobbet och hämtade mina saker och försökte så lugnt och sansat jag kunde (amazing för att vara jag va?) berätta vad som höll på att hända. Sedan åkte jag hem och väntade på Johan då jag fick remiss till akuten i Falun och jag fick INTE köra själv. Mitt blodsocker låg skyhögt. 

 
Väl i Falun fick jag komma in relativt snabbt och ta ytterligare tre prover. För att de ville se det som läkaren såg, de ville utesluta alla möjligheter till att det bara var en tillfällighet. Efter en halvtimme så kom min läkare där tillbaka och sa "ja, du har diabetes.". Då bröt jag ihop, jag var inte chockerad om jag ska vara ärlig. Men det var så mycket att ta in den dagen. 
 
Jag fick lämna ytterligare fyra prover för att de ska kunna fastställa om jag har typ 1 eller typ 2, har ännu inte fått svar på dessa. Sedan blev jag inlagd över natten för att smälta det hela samt träffa diabetesläkare och sjuksköterska. 
 

Jag hade suveräna akutsköterskor och nattsköterskor. Stor eloge till dessa kvinnorna! 

 
Diabetessköterskan träffade jag redan samma dag, hon ville visa att hon fanns där och att de inte struntade i mig, vilket var väldigt fint gjort! Och stackars Johan fick bara infinna sig i allt detta, men han fanns där för mig när det kändes som att världen rasade totalt. Min fina karl! 
 
I onsdags så skrevs jag ut efter att ha träffat diabetessköterskan än en gång samt träffade diabetesläkaren sedan började den nya vardagen med medicin och tabletter. Som jag skrev tidigare så vet vi inte helt hundra vilken typ jag har, men jag vårdas för typ 2. Jag som alltid varit rädd för blod och stick i fingret och allt sådant skulle nu alltså sticka mig själv i fingret med min nya vän blodsockermätaren. Jag är inte tvungen, jag kan inte göra någonting åt det, men i början så var det bra för att se att det gick ner. 
 
Jobbet och kollegorna har varit otroliga i detta! Jag sjukskrevs en vecka för att landa i detta och vänja tanken så gott det går. Det tackar jag dom tusen gånger om för!
 

I skrivande stund ligger mitt blodsocker på 13,4. Vilket är lågt för att vara jag på morgonen hittills. 

 
Jag har varit arg, jag har varit ledsen, jag har mått fruktansvärt dåligt av tabletterna. Jag kan inte göra någonting åt saken, men det är fan inte rättvist. Det är en orättvis sjukdom som i mitt tycke inte bör finnas. 
 
Så välkommen min nya vardag, min vardag med diabetes. 

RSS 2.0